Träffat en fin kille några gånger nu på fest, och varje gång har det slutat med att vi strulat med varann.

jag kände för ett tag sen att mina känslor började komma och ville därför vara ärlig med honom, han sa då att även han hade fått känslor och ville börja träffas nyktra... men nu till saken då är det ju så att denna kille är extremt blyg och svarar aldrig i sin telefon.. men eftersom vi bara har gemensamma kompisar råka jag stöta på han en dag då jag var ute med sonen.. men personen i fråga kunde inte ens säga hej, så nu står ja här med massa tankar

 var allt bara en lögn känner han inget eller är allt bara så att han är extremt blyg. killen i fråga har aldrig haft ett förhållande.. kan det vara en rädsla?! för jag tror verkligen inte egentligen att han skulle ljuga om en sån sak då denna kille är så jävla genom snäll mot alla i sin närhet.. och dessutom sagt till våra kompisar så fort det hänt nå mellan oss.. jag vet dock inte ut eller in och känner mig helt krossad... känns som att om han kommer fram nästa fest, varför ska ja då vara trevlig o umgås med han, då han ändå inte kan hälsa eller svara då man hör av sig. känns som ja borde försöka träffa han och prata ut. men hur de kommer sluta känns det redan som jag vet :(

men förstår som inte hur man ljuger om känslor då han vet att vi alltid kommer ses, vi kan inte undvika varann då vi bara umgås med samma folk, plus att det finns andra som även är inblandade på ett eller annat sätt.

  just nu känns det som jag bara vill skrika rakt ut alla mina känslor och tankar, för att lätta mitt hjärta, tror ingen i min närhet riktigt förstår hur dåligt jag mår utav de här utan tycker bara jag ska vänta o se.. men tänk om de vore så lätt eller att man bara kunde stänga av alla jävla känslor man fått.. på dagarna måste jag vara stark för sonens skull, men varje gång man ska sova ligger man och vrider på sig o tankarna kommer om att man vill ha han bredvid och allting liksom bara brister.. trodde aldrig det gick att gråta så mkt som jag gjort

och ihelgen är det fest o det känns som jag kommer träffa han, även om han kanske inte dricker så kör han säkert någon, och ska man prata med han då när jag kanske druckit och han är nykter är det som att prata med en mur man får som inget vettigt svar. och är vi både fulla känns det som att det blir som förr, vi pratar sen strular vi och sen då det kommer till vardagen hörs vi inte av  och säger inte ens hej till varann..

men så mkt jag vill säga och så mkt tankar, kan han ens se sig i ett förhållande och dessutom med en som redan har barn och en vardag med jobb, barn, hus o allt det där, jag vet att hans kompisar sagt att han inte är redo flytta ihop med någon, men det är ju inte jag heller. känns som jag nyss flyttade isär med sonens pappa och vill inte rusa in i nå nytt. men samtidigt vill jag lära känna han bättre och se vars det leder är ju inte ens säkert det blir nå. men kan inte bara stänga in mina känslor o aldrig få veta då jag vet både känner nå för varann. då tror jag man bara skulle må ännu sämre än va man redan gör

vart ett långt inlägg men kände att detta var tvunget att få släppas ut och då är nog skriva det lättaste.

peace out